Bin

Vi ville ha friska och tåliga djur, gärna med flera olika färger så barnen skulle ha lättare att urskilja individer, något större ägg än dvärgkochin, men änså inte en stor höna, men större än en dvärgras och gärna med geografiskt ursprung i vår närhet. Valet stod för vår del mellan Åsbohöns och Orusthöns och valet föll på Åsbohöns p.g.a färgrikedomen. Det valet har vi aldrig ångrat, vet inte varför vi inte funderade på Kindahönan (kanske den inte fanns på hemsidan då?), men Bjurholmshönan som också stämmer på många av våra önskemål var inte tillvaratagen ännu. Åsbohönan kommer från karga marker i norra småland - stämmer rätt bra med skärdgården utanför Stockholm och även med den hönsgård som våra hönor bor i i Stockholms kommun. Åsbohönan är en liten höna, men inte dvärg och lägger ägg på ca 40-45 g. Det är en frisk och stabil höna - det törs jag säga nu efter drygt 20 år med rasen! Åsbohönan kläcker gärna fram kycklingar (och så länge de går med kycklingar värper de inte), så lite dåligt med ägg blir det om man jämför med en industrihöna, men vem vill hålla höns så?!

Lantrashöns beskrivs i rasramar inte efter rasstandarder som utställningshöns och t.ex hunder bedöms efter. En rasram är vidare och beskriver allt som naturligt - och utan inkorsning - uppkommit inom en tillvaratagen ras. Rasramarna kan därför ibland justeras något - se aktuella rasramar för alla våra lantrasfjäderfän på Svenska Lanthönsklubben.

* Mina största invändningar mot dvärgkochin (med den begränade erfarenhet av dem som jag har) är:
att tuppen var steril,

att kycklingar ett par gånger trasslade in sig och fastnade i benbefjädringen på hönan och jag fick hjälpa dem loss

samt att under det enda år vi hade dvärgkochin hann en höna få en så stor knöl på bröstet att hon fick svårt att gå och vi fick ta bort henne